Att arbeta i caféet

När jag först fick reda på att jag skulle jobba i ett café under lägret blev jag lite orolig – hur skulle jag, helt oskillad i the art of huvudräkning och kundbemötande, klara av den enorma pressen som säkerligen skulle komma av att servera sura ungar kladdiga glassar åtta timmar om dagen?

De första dagarna bestod till största del av förvirrade kunder och oorganisering. Vårt sortiment var magert, och kortläsarna fungerade inte så vi tog bara kontanter (tvärt emot vad lägerledningen hade gått ut med tidigare), och för att göra det hela ännu bättre så hade vi ingen växel. Det var en kaotisk tid i Café Pirum Parums liv.

Allt eftersom började det dock ljusna, och hopp för framtiden uppenbarade sig. De fixade kortmaskinerna, och kunderna började gradvis visa mer acceptans för vår avsaknad av kanelbullar och socker till kaffet. Man började lära känna kollegorna, och lära sig de dagliga rutinerna. Livet var gott.

En konversation
– Hi!
– Would you like the receipt?
– Thank you!

Efter ett tag utvecklade vi som ett hemligt språk – vi kommunicerade flytande och utan barriärer, meningarna uttalades på ett ögonblick. One coke, two coffee and three stuurhstraght please. Vi var ett team, och vi var ostoppbara.

Vi är The Fika Team.